Gå til innhold

Oslo: en fältupptagning. I Magnus Haglund (red.): Musikens frihet och begränsning, Daidalos 2012

13/06/2012

Påståendet att Oslo skulle ha en unik musikmiljö kan förefalla paradoxalt. Oslo är en ganska otydlig plats. Varför skulle öppna former, fri improvisation, noisemusik, jazz, folkmusik och komponerad musik just här blanda sig med varandra på ett annorlunda vis?

Kanske kan staden bäst beskrivas med det utslitna ordet smältdegel. Folk flyttar hit från hela landet, och landet är långt. Det är 500 kilometer till Norges nästa största stad, Bergen, och då är ändå bara omkring en fjärdedel av fastlandets längd tillryggalagd. En konsekvens av de långa avstånden är att i norsk självförståelse framstår periferi som viktigare än centrum. Oslo är nog fint – men det är resten, allt det andra, allt det andra, utkanterna, som verkligen är Norge. Samma förhållande uppträder i en litet annan form mellan Norge och Europa. Tonsättaren Edvard Grieg skrev från kontinenten om sin nationalromantiska hemlängtan:

”Jag ville inte i första hand vara norsk, än mindre norsk-norsk – utan mig själv. Jag ville gärna hitta uttryck för något av det bästa inom mig, men att detta bästa fanns i kärleken till fädernelandet och känslan för den vidsträckta, melankoliska vestlandsnaturen, det visste jag inte.”

För oss som kommer från Oslo är det litet på samma sätt. Precis som Norge består av olika regioner, består Oslo av olika stadsdelar. Jag är uppväxt i Oslo, men jag är från Bolteløkka.

4. Var i Oslo har du bott längst? Nämn ett ljud som du förknippar med den platsen.

Sagene: Stillhet i Oslo.
Abbediengen. Mistlurarna från Dyna och Kavringen, särskilt när den första snön har fallit.
Grünerløkka. Det svaga, pulserande ljudet av spårvagnen. Som om en klang från Karlheinz Stockhausens Kontakte hade förirrat sig på en evig resa upp och ner för Thorvald Meyers gate.
Bjølsen. Ljuden av skrik, ilska och smärta från korpfotboll på Voldsløkka.

Frogner. Stegen till grannen på det gungande golvet.
Carl Berners plass. Ljuden från spårvagnen på väg nedför Trondheimsveien.
Bygdøy. Råmandet från korna och klingandet från fårbjällrorna över det konstanta bruset från rusningstrafiken ut ur staden.
Majorstua. Ljuden av 20-bussen.

Hovseter. Ljuden från ett billigt och väldigt pratsamt kylskåp, och en förskola som närmaste granne.
Bolteløkka. Fåglar som springer och flaxar på metallbläcket över takfönstret.

Bekkelaget. Sången som uppstår i friktionen mellan järnvägsrälsen och Ljabruspårvagnen. Påfågelsskrin från Ekeberg om sommaren.
Vålerenga. Klockspelet i Vålerenga kyrka på söndagarna. Musikkåren som spelar Internationalen 1 maj, ganska falskt.
Ekely. Man kan höra hackspettar, skator, koltrastar, starar, och ibland snabelmannens stinkande bordun tidigt på morgonen.
Sentrum, nära Blå. Fyllebråk från en bänk alldeles nedanför sovrumsfönstret.
Heggeli. Fågelsång i kamp med gräsklippare.

Bislett. Brahms första symfoni på en mjuk bädd av trafikbrus.
Spårvagnarna på Trondheimsveien.
Frogner. Stillhet, sten.
Fagerborg. Grannarna som spelar piano, dåligt.
Adamstuen. Något av det fina med att bo här är att det är tyst – ljudet när cdspelarens skivtallrik dras in hörs klar och tydligt.

Sinsen. Storstadsbruset som blandar sig med ljuden från nyanlända flyttfåglar.

Grünerløkka. Ljuden från elektroniska och elektriska föremål inne i lägenheten.
Alexander Kiellands plass. En underbar, omgärdad innergård. Springbrunnen som porlade där inne.
Grünerløkka. Doften av choklad när vinden blåser åt ena hållet och lukten av malt när den blåser åt andra, fast det är kanske inte ljud?

Att ringa in en musikmiljö i Oslo är dömt att misslyckas, och i än högre grad om rubriken skall vara det omöjliga begreppet samtidsmusik, som i viss mening förlorar sin giltighet i samma ögonblick som den spelats.

Norrmän har hur som helst sedan lång tid tillbaka försökt att fånga och hålla fast ljud. Då  landet fick sin första författning i början av 1800-talet, sprang vi strax ut för att samla in och skriva ned sättet som vi talade på och musiken som vi spelade. Ivar Aasen samlade ord och skapade en ny språkform. Organisten Ludvig Mathias Lindeman och hans fotfolk trampade in i stugorna med blyertspennor och papper och bad folk att spela och sjunga. Resultatet gavs ut i Ældre og nyere norske Fjeldmelodier (1840) en samling traditionsmusik som fick stor betydelse, bland annat för Grieg.

Fältupptagningen kan alltså ses som ett grundläggande mönster i norsk musiktradition. Och detta hänger också samman med betydelsen av utkanter. Folkmusiken följer samma fysiska, geografiska skiljelinjer som det norska språket och har minst lika många dialekter. Man spelar inte fiol på samma sätt på olika sidor om fjället.

Jag bestämde mig för att göra en fältupptagning.

Ett 30-tal tonsättare och musiker som bor och verkar i Oslo har svarat på mina frågor om Oslo och ljud. Jag har samarbetat med många av dem och skriver återkommande om deras musik. Just därför att jag står dem nära ville jag kasta in något mellan dem och undersöka vad som kom tillbaka. Svaren är återgivna på det sätt som jag fick dem, men delar kan vara bortklippta eller utelämnade. Det var inte alla som svarade på samtliga frågor.

Hur som helst är detta endast en lokal upptäcktsfärd, ett hopp om att snubbla över något kollektivt i skärningspunkterna mellan de personliga utsagorna.

Landskapet, ja. Ute i periferin (alltså där folk kommer ifrån) är det mycket natur. Den är storslagen, melankolisk och vestlandsk. Eller, mer anspråkslös, då ofta i konkurrens med mekaniska apparater.

1. Nämn ett ljud som du förknippar med platsen du växte upp på.

Fårbjällror och bräkande i fjärran.
Surrandet från transformatorskåp.
Cirkelsåg.
Den breda, lokala dialekten.
Spårvagnen, att lyssna efter om den kör upp eller ner för gatan.

Ljuden från havet och F16-flygplanen.
Talgoxen. Farmor sa alltid «Hör du Tertitten?»
Synten Korg Poly-61.
Vattenfall.
Det avlägsna brölet från stadion. En sorts kollektiv utandning med en obestämbar vokal i mitten.

Kraftig vind som fick hela huset att skapa ljud. Det blåser för litet i Oslo.

Flockar av ejdrar vid stranden.

Färjan som lägger till vid kajen.
Cykel, osmorda kedjor.
Biltrafik som stannar upp och kakofonin av pipsignaler för fotgängare.

 

Olika nyanser av brandbilssirener.
Dämpat trafikbrus blandat med regn.
Vågskvalp.
Vind i trädkronor och sädesfält med tåget i bakgrunden.

Skördetröskor.
Bilar, även om vi bodde nära en skog.
Regn mot takfönstret i sovrummet.
Måsskrik och utombordsmotorer som varvas upp (eller dras ned).

Stilla trafiksus.
Flygplan som lyfter eller landar.
Vind, regn och stillhet. Frånvaron av ljud som skapats av människor.
B20 (motor i många Volvo-modeller från 70-talet) och motorljudet från en oljeröksstinkande Briggs&Stratton gräsklippare.

Min far som satt och spelade dataspel i rummet ovanför mitt, till långt in på natten, det hårda tangentknattret som fortplantade sig neråt.
Steg mot betong i trappuppgången.
Skärgård på sommaren.
Vitt brus från älven, ljudet av pappkartong mot cykelekrar, tjock papp, full fart, kraftig motor liksom.

Ganska få av dem jag har ställt frågor till kommer alltså från Oslo. Kanske är det en av orsakerna till att Osloborna, både de infödda och de inflyttade, är så upptagna av vägen ut. Bort från staden. Ut i naturen.
                     


5. Nämn en plats i Oslo som är viktig för dig, och som inte har med musik att göra. 

 

Ulvøya. Här hittar jag lugn och vind och något som påminner om havet.
Postkontoret på Majorstua. Jag skickar iväg enormt mycket därifrån.
För tillfället är inga platser i Oslo viktiga för mig.

Oslo S, Flygtågterminalen. Min väg ut och runtom i världen.
Inga platser i Oslo är speciellt viktiga för mig.
Kikut. Fint utflyktsmål vintertid.

Botaniska trädgården. För att varva ned och för inspiration.
Som 16-åring från förorten: Møllers cafe, Nordraak och Blitz.
Oslofjorden. Det är minusgrader halva året, så när det är sommar skall det fan i mig badas.
Botaniska trädgården, Østensjøvannet, Sagene. Lugn och ro, fåglar, vänner.
Parkerna. Men det viktigaste med Oslo för mig är inte Oslo som en fysisk plats, utan staden som en social struktur.
Solbergvann i Østmarka. För att vattnet ofta är så stilla och blankt just där.

 

Rakt öster om Hansekollen i Tømtemarka. Gammal urskog, vidunderlig doft av kåda.
Jag har inga riktigt viktiga ställen i Oslo, men i Bergen kan jag räkna upp 20 magiska platser utan att ens behöva tänka efter.

Stigen över Frønsvollen mot Skjennungstua i Marka. Öppet landskap på ett nästan högfjällsaktigt vis.
Stockfleths på Prinsens gate. Bästa stället att titta på folk.
Akerselva. En länk till havet som jag är helt beroende av, jag var inte medveten om det förrän jag bodde ett år i inlandet och drabbades av klaustrofobi.

Marka, till exempel de gamla bosättningarna mellan Monsetangen och Solemskogen.
Nesøya, båtplats för min första segelbåt.
Fuglemyra. Vackert och föränderligt, avskärmat. Natur. Rum för tankar och frånvaron av tankar.

 

Fysiskt befinner sig Oslo i ständig förvandling. Staden har få tydliga, historiska arkitektoniska strukturer. Några av dem som fanns, fick stryka på foten för 1960-talets osvikliga betongoptimism. Nyligen fick vi en liten rad med skyskrapor, 100 år för sent. Oslo är alltså van vid förvandlingar. Gör det att Oslos sociala rum är viktigare än de fysiska?

Musik är ett socialt rum. Såväl ljud som sociala rum är svåra att avgränsa. En oväntad följd av den kollektiva dialogform som jag satte igång, men som likväl underbygger tesen att detta sociala rum existerar, var att många av dem som blev namngivna i svaren, själva hade svarat. Men för varje svar som grep in i eller anknöt till något eller någon som redan fanns med i materialet, uppstod också nya svar, med nya namn och förgreningar.

 

2. Beskriv en musikalisk situation i Oslo som har varit av stor betydelse för dig.


Världsmusikdagarna i Oslo 1990. En veckas upptäcktsfärd som fullständigt förändrade min musikaliska inriktning. Total klangfeber.
Blå. En konsert All Ears-festivalen med den japanska duoen Filament. Feta, sköna elektroniska ljud, abstrakt musik som gick att ta och känna på.
Att jobba i ljudstudion på musikhögskolan. Jag saknar den gamla SSL-mixern oerhört.
Ole-Henrik Moes stråkkvartett i Aulan med Ardittikvartetten på Ultima 1997. Den finaste norska musik jag har hört.

När man testar luftvärnssirenerna i Oslo. Ett Scelsi-eat-your-heart-out-ljud. Det är något med hur avstånden i staden modulerar själva sirenljuden.
Vigelandmausoleet. Efterklangen, väggmåleriet, ljuset. Eller bristen på ljus.
Resonansen i gångtunneln under motorvägen Ullernchausseen vid Smestad, vibrationerna från bilarna som körde över. Tunneln var upplyst med natriumljus.
Jojkning på Thorvalds efter klockan tre på natten. Och Happy Days Sound Festival.

Samtliga konserter de fem första åren av Ultimafestivalen – en grundutbildning i europeisk samtidsmusik.
Att stå på scenen som solist med Oslofilharmonin och spela en ny konsert utantill. Att veta att det färdiga resultatet är annorlunda än det jag upplever där och då.
Gérard Griseys Partiels och Kaija Saariahos Io i Universitetets aula. Att sitta framför Munchs sol i en av Oslos finaste konsertsalar och lyssna på fantastisk musik.
Eugene Chadbournes solokonsert för banjo och preparerat paraply på Blitz.

Att sitta hemma i länstolen och tänka på musikens bedrövliga status.
Att, tillsammans med andra, stå med slutna ögon inne på Clas Ohlsson, på ljudvandring i köpcentret Oslo City under Happy Days-festivalen i 2007.
Luftvärnssirenerna.
Min mor vid pianot i vår lilla lägenhet, sjungande folksången «Ingerid Sletten av Sillejord».

Vibrationerna från ett extremt förstärkt piano, hur förstärkningen förändrade flygelns ljud. Som att spela på ett nytt instrument. Konsertstället var Blå.
Helmut Lachenmanns Concertini i Aulan 2005. Enastående framförande av Ensemble Modern.
I kulisserna hos Oslo Filharmoniske Orkester det första året som jag bodde i Oslo. Jag jobbade i notbiblioteket och uppehöll mig i konsertsalen så mycket som jag kunde. Arne Nordheims anropssignal i foajén.
Inspelning av mitt instrument och ljud från naturen vid Maridalsvannet vid sextiden på morgonen. Ute, nere vid vattenbrynet, morgondimma.

Rolf Wallins verk Lautleben för sångerskan Sidsel Endresen under Ultima 1999.
En skivinspelning med Barratt Dues juniororkester i Ris kyrka.
Mötet mellan Ardittikvartetten och Ole-Henrik Moes stråkkvartett under en repetition i Universitetets aula 1997. Att se musiker som har hela 1900-talets repertoar i kroppen, ställas inför musik de inte förstod, och sedan ögonblicket då de begrep den.
Frances-Marie Uitti i Universitetets aula, under Munchsolen, hon spelade med två stråkar, tror att det var ett stycke av Scelsi, under Världsmusikdagarna 1990.

Att spela in en barnskiva med Arne Bendiksen i Rainbow Studios.
Två upplevelser från Universitets aula under Ultima: Xenakis Oresteia och Lachenmanns Concertini.
Konserter på Brugata. Musik låter bäst när den spelas inför hemma i människors vardagsrum, och Brugata är det ställe där jag har hört flest konserter. En gång på 90-talet, när jag gick genom Birkelunden och prövade och kategoriserade olika crush-tones med rösten, och kom på idén att göra ett helt album enbart ägnat röstens register.

 

1990 var det Oslos och Ny Musikks tur att arrangera World Music Days för den internationella organisationen för samtida musik ISCM. En rad aktörer i Oslos musikliv slog samman sina resurser till en festival. Året därpå återupprepades samarbetet i den första Ultima Contemporary Music Festival.

De första åren av Ultima blev, som tidigare nämnts, en sorts grundutbildning. I detta sammanhang utmärker sig några händelser, vilka delades av många. En av dessa är en konsert i Universitetets aula där en notätande brittisk stråkkvartett, kanske det närmaste den moderna partiturmusiken kommer en musikindustri, uruppförde ett norskt verk som närmast kan beskrivas som noterad noisemusik. En annan är konserterna på klubben Blå. Blå öppnade 1996 i en nedlagd industrilokal vid Akerselva. Kvällarna bestod av dubbla och trippla program med samtidsmusik, jazz och djs. Efter ett tag flöt de olika kategorierna in i varandra. 2002 kom den första upplagan av noisefestivalen all Ears.

Parallellt med detta fortsatte Ultimafestivalen att överösa oss med ny, kontinental partiturmusik, ”i sådana mängder att vi till slut blev övermätta”, för att citera en tonsättare ur min egen generation. Om den alls existerar, befinner sig dagens samtidsmusik i Oslo någonstans i spannen mellan denna årliga överdos, som under 1990-talet ofta har handlat om att utforska klang och klangkvaliteter, och gamle Ludvigs norska fjällmelodier. Påfallande ofta betraktar musiken världen genom ett eller annat slags citat – eller fältupptagningsmekanism.

 

3. Nämn något som du försökt att åstadkomma i musik eller ljud som du nyligen skapat eller spelat.
De första 13 takterna av partituret till György Ligetis Atmosphères, instrumenterat för 72 sinustoner.
Jag provade att göra longitudinala strängvibrationer på ukulele, ett slags viskljud närmast.
En komplett spektral bild av ett E med crush.
Hitta punkter i musiken där det är möjligt att vrida klangen eller kanske dynamiken, att ställa allt på huvudet.

Musik till en svensk-samisk film baserat på ljuden från en fjällripa.
En mörk, svag, oroväckande, levande textur för sinfonietta, som transformerar sig till något helt annat i samma ögonblick som örat tror sig ha fått grepp om den.
Att få en djup baston att fylla en katedral – utan att överrösta de andra ljuden.

Jag försökte nyligen skriva en sång om balett.
Det senaste jag försökte mig på var att få till ett slags durters med H och Diss. Jag sjöng den ena tonen och spelade den andra.
Att förvandla musik av Xenakis till någonting fysiskt och handgripligt, genom att försöka tänka mig konturer som konkreta kurvor och klangytor som vikt.
Att sjunga och spela Schubert som om det vore popmusik. Det är inte lätt, men jag tror att det är möjligt.

Ett litet stycke för klarinett och sång baserat på lätet från en mindre falknattskärra (en fågel)

Jag försökte att få noterna på plats. Det finns faktiskt fortfarande några som ägnar sig åt sådana gammaldags ting.
Att få fram gitarrkvaliteter ur ett piano.
Att spela ett skelett av ett Griegstycke (Christian Bloms omarbetning av Griegs «Ensom vandrer»). Försöka känna förbindelsen bakåt i tiden medan jag spelade.

Att hitta fram till något som ligger närmare natur än kultur. Skapa musikaliska rum som befinner sig närmare fysiska och naturliga skeenden än språk och känslor.
Att få översättningen av titeln på en text om Bartóks svit Im Freien att behålla sin dubbla betydelse av att vara ute och att vara fri.
Att få en icke-narrativ text att vävas samman med musiken till en instrumentaldikt.
Att skapa ett slags koncentrerad uppmärksamhet, och en uppmärksamhet av denna situation. Men det är inte lätt.

Romantiken är på väg tillbaka snabbare än någon anat.
Ljuden av regn. Inspelning av Michael Pisaros Ricefall.
Jag spelade några gamla blockflöjtslåtar ur minnet för min lilla dotter, bara de långsamma, sorgmodiga melodierna.
Att få en upptagning av Narviksdialekt i en vits ur teveprogrammet ”Du skal høre mye” att bli en melodi i ett kammarmusikstycke.

 

Inom många konstformer ses fältupptagningens imitation och upprepning som något postmodernt. Men i norska musiksammanhang är detta att samla in, citera, efterlikna och repetera på många vis själva kärnan i traditionen.

Fiollåtarna skrevs ned och kanoniserades, men avskrifterna blev ögonblickligen föremål för parafraser. Och parallellt med att skrivas ned blev de folkliga låtarna, och blir fortfarande, muntligt förmedlade från lärare till elev. Denna muntliga överföring är på en och samma gång en imitation och en öppen, levande form. I en muntlig tradition är verket oavslutat, och det är inte så viktigt med fullständighet. Samtidigt präglas folkmusiken av påbudet att alltid redogöra för sitt ursprung, att tala om varifrån eller från vem låtarna utgår. Norsk folkmusik omfattar med andra ord till synes motsatta ideologiska positioner och kan ses som både konservativ och öppen på samma gång. Under mellankrigstiden var tonsättarna upptagna av att uppgradera folkmusikens skeva tonalitet till universella, harmoniska system. 1931 skriver tonsättaren Geirr Tveitt att det borde utarbetas en norsk harmonilära, med norska skalor. Hans avhandling Tonalitätstheorie des parallelen Leittonssystems ges ut på Gyldendals förlag 1937.

Tonsättaren och kritikern Pauline Hall upplever avhandlingen som så onödigt invecklad att hon anmäler den i Dagbladet under titeln ”Musik i bur”. Hall hade studerat i Paris, där hon bland annat var med om uruppförandet av Stravinkys Våroffer. Hon uppfattade hela folkmusikrörelsen som reaktionär och ansåg att det var av yttersta vikt att norrmännen fick ta del av vad som försiggick internationellt. Hon grundande som konsertarrangör föreningen Ny Musikk 1938 och ledde den helt fram till 1961. Här programsatte hon också musik som hon själv inte uppskattade – om hon ansåg att den var viktig.

I samma anda formulerade sig en av modernismens pionjärer i Norge, tonsättaren Arne Nordheim, någon gång på 1970-talet, då han skrev att folkmusikens inflytande är något av det sorgligaste som har inträffat i norskt musikliv därför att så många av tonsättarna faller för frestelsen att låna från den i sina kompositioner i stället för att skapa egen musik.

Men frågan är om det är möjligt att undgå att låna, och om det egentligen gör musiken fattigare. Coda, fråga 3:

 

Jag försökte att sjunga helt vanligt.
Jag försökte att skapa något icke-dekonstruktivistiskt. Jag tror att det misslyckades, men nästa gång skall jag klara det.

 

När tonsättarna inom den franska spektraltraditionen ville hitta tillbaka till de naturliga ljuden, började de med att analysera djupa toner från klassiska orkesterinstrument. Norsk folkmusik har använt sig av mikrotoner i århundraden, såväl för att locka in getter från betet som för att dansa skjortan av varandra under brännvinsrus. Det kan tyckas som om dagens norska mikrotoner fortfarande har skit under naglarna och snö i håret, även om mikrotonerna nu lika gärna kan komma ur en förvrängd högtalare.

 

6. Nämn någon norsk musik som betyder mycket för dig, gammal eller ny.


I Norge har vi en helt fantastisk noisescen. Antisnobbistisk rening, ja tack!
Folkmusiken kommer alltid att vara viktig för mig.
Bjørn Fongaard. Jag tröttnar aldrig på att höra hans musik.
Ragnhild Berstads gitarrkvintett med Thomas Kjekstad och stråkkvartetten Cikada. Det friska och nya behöver inte nödvändigtvis vara skrävlande och högljutt, det kan vara stillsamt och ogenerat vackert.
Susanne Sundførs album The Brothel, därför att jag tycker att det representerar ett allvar som ligger i tiden och som vi är på väg mot.
Jag klarar inte att välja: revyvisor från Chat Noir, Ludvig Irgens Jensen, Klaus Egge, Streifenjunko, Jon Øivind Ness, Ragnhild Berstad, Fe-mail, Trond Reinholdtsen, hardingfele, Enslaved.
Motorpsycho var viktiga. De skapade märkligheter på ett fullständigt självklart sätt.
”Valdresmarsj”. Därför att det får mig att minnas glädjen i att spela i musikkåren och bemästra de snabba tonerna.
Sven Lyder Kahrs solostycke Wie schön leuchtet der Morgenstern. Jag har spelat det i London, Paris, Oslo, Bergen och i Mongoliet, för barn och pensionärer, för många hundra åhörare och för en.
Folkmusik, i synnerhet den vokala.
Magne Hegdals musik. Den är så delikat och uppfordrande, komplex och samtidigt direkt och öppen.
Susanna and the Magical Orchestra. Extrem kommunikation.
Det är en alldeles för svår fråga.
Didgeridoo-utövaren Zotoras konsertserie i Emanuel Vigelands mausoleum.
Nils Øklands musik: Små historier med stort djup, berättade med enkelhet och trovärdighet.
Christian Wallumrøds musik: integritet och askes i varsam förening.
Helge Stens cd-box Deathprod, en klangförståelse som saknar motstycke i nyare norsk elektronisk musik.
Fe-mails fascinerande skärningspunkt mellan fri improvisation och komponerad elektronisk musik.
Ole-Henrik Moes två skivutgåvor med musik för stråkar.
Lars Lillo-Stenberg sjunger Alf Prøysen. En slitstark sammansmältning av något mycket folkkärt.

Lars Petter Hagens övergång från nykonservativ modernist till konceptkonstnär med instrumentalmusik som material.
Skall man prata Oslo och musik så måste Lillebjørn Nilsen nämnas, God natt kjære Oslo.
Jana Winderens undervattensinspelningar och Kjell Samkopfs sonografiska undersökningar.
Trond Reinholdtsens projekt Den Norske Opra ger mig verkligen en förnyad tro på samtidsmusiken, efter åratal med musik som är så icke-originell att det är svårt att hitta ord för att beskriva vidden av tråkighet.

Magne Hegdal har jag större och större respekt för, hans ödmjukhet och vilja att utforska är något väldigt fint.
Fartein Valens musik, den är viktig.
Första gången jag hörde Duplex av Arne Nordheim, förstod jag ett och annat om musik som jag inte hade förstått tidigare.
Videon till A-has Take On Me. Jag var 12 år gammal och stod inne i en teveaffär där den tecknade videon plötsligt visades på alla apparater samtidigt.
Norsk jazz och folkmusik som Finnerud trio, Agnes Buen Garnås, Knut Buen med flera.

Improvisationsscenen. Det finns mycket jag tycker om och mycket jag ogillar.
Lillebjørn Nilsens konserter på Rockefeller.  När alla är glada, melankoliska och sjunger tillsammans händer det något som binder folk samman, något som verkligen är norskt.

Inspelningar med äldre kvedsångare som Berit Opheim spelade upp för oss på en folkmusikkurs. Organiskt, naturligt och en helt annorlunda tonalitet.
Jan Garbareks musik, från My Song och tio år framåt. Hans ofattbara fraseringar och öppna instrumentationer.

Christian Wallumrød, därför att han är en äkta traderande tonsättare.
Streifenjunkos improvisasjoner är norsk musik.
Gerhard Schjelderups Norge-symfoni.
”Brudevals fra Sørfold” med Susanne Lundeng och Kristin Skaare. Den griper tag i mig och har alltid gjort det.

Kvedsångerskan Kirsten Bråten Berg. Vokalisterna Anne Grete Preus och Tuva Syvertsen.
Alf Prøysen, norsk melankoli och intelligens. Arne Nordheim, norsk men samtidigt europeisk. A-ha, norsk uppväxt på 80-tallet.
Christian Wallumrød Ensemble, Nils Økland, Supersilent.

Äldre norsk folkmusik med unik tonalitet. Äldre hardingfelalåtar med prosaisk formuppbyggnad (i motsats till lyrisk).
Øyvind Torvunds musik. Den smälter samman stora känslor med en mikroskopisk forskningsteknik, vilket räddar den från sentimentalitet, samtidigt som den omfattar också det sentimentala (utan att förvandlas till kliché).
Ole Henrik Moes musik är viktig för mig, den är stor som religion.

 

I en musik som tillåter parafrasen, kan poplåtar, folkmusik och kontinental partiturmusik leva sida vid sida. ”Jag försökte att skapa något icke-dekonstruktivistiskt. Jag tror att det misslyckades, men nästa gång skall jag klara det.”

 

 

 

 

 

 

 

Ordlista[1]

A-ha. Norskt band bildat 1982. Singeln ”Take On Me” toppade Billboardlistan i oktober 1985.
Barratt Dues Musikkinstitutt. Fristående musikinstitut och talangskola för unga musiker, grundat 1927.
Bendiksen, Arne (1926-2009). Sångare, låtskrivare och populärmusikproducent.
Berg, Kirsten Bråten (1950- ). Kvedsångerska, folkmusiker.
Berstad, Ragnhild (1956- ). Tonsättare.
Brugata. Konsertscen hemma hos musikern Per Gisle Galåen.
Blitz. Hyreshus på Pilestreet i Oslo centrum, ockuperat på 1980-tallet.
Blå. Konsertscen vid Akerselva, grundad av Kjell Einar Karlsen och Martin Revheim i 1998.
Buen, Knut (1948 -). Spelman, folkmusiker.
Chat Noir. Revyscen i Oslo sedan 1912.
Cikada. Samtidsensemble grundad 1989.
Den norske opra. Operahus grundat av Trond Reinholdsen 2009. http://www.dennorskeopra.no.
Egge, Klaus (1906- 1979). Tonsättare.
Enslaved. Metalband bildat i Sveio, Hordaland 1991.
Fe-mail. Noiseduo bildad 2000 av Hild Sofie Tafjord (valthorn, elektronik) och Maja Ratkje (vokal, elektronik).
Finnerud trio. Frijazztrio bildad 1967. Svein Finnerud (piano), Bjørnar Andresen (bas), Espen Rud (trummor).
Fongaard, Bjørn (1919-1980). Tonsättare och gitarrist.
Garbarek, Jan (1947- ). Saxofonist.
Garnås, Agnes Buen (1946- ). Kvedsångerska, folkmusiker.
Hagen, Lars Petter (1975- ). Tonsättare.
Happy Days Sound Festival, 2005-2009. Festival startad av Lars Petter Hagen och Trond Reinholdtsen.
Hall, Pauline (1890-1969). Tonsättare, musikkritiker.

Hardingfele. Norskt traditionellt instrument från Hardanger. Dubbel stränguppsättning. Understrängarna är medklingande och vibrerar passivt.
Hegdal, Magne (1944- ). Tonsättare.
Jensen, Ludvig Irgens (1894-1969). Tonsättare.
Kahrs, Sven Lyder (1959-). Tonsättare. Bosatt i Paris.
Lundeng, Susanne (1969- ). Folkmusiker.
Kjekstad, Thomas (1971- ). Gitarrist.
Lillo-Stenberg, Lars (1962- ). Låtskrivare och textförfattare. Sångare i bandet deLillos
Maridalsvannet. Sjö i norra Oslo.
Marka. Sammanhängande skogs- och vandringsområde om ca 1700 km² som omger Oslo.
Moe jr., Ole-Henrik (1966- ). Tonsättare, violinist och improvisatör.

Motorpsycho. Band bildat 1989 i Trondheim.
Ness, Jon Øivind. (1968-). Tonsättare.
Nilsen, Lillebjørn (1950-). Vissångare.

Opheim Versto, Berit (1967-) Kvedsångerska, folkmusiker och klassisk sångerska.
Nordheim, Arne (1931 – 2010). Tonsättare.
Preus, Anne Grete (1957- ). Sångerska och låtskrivare.
Prøysen, Alf (1914-1970). Vissångare.
Rainbow Studio. Inspelningsstudio startad av Jan Erik Kongshaug 1984.
Reinholdtsen, Trond (1972 – ). Tonsättare.
Samkopf, Kjell (1952- ). Tonsättare, slagverkare.
Schjelderup, Gerhard (1859 – 1933). Tonsättare.

Skaare, Kristin (1965- ). Pianist.
Sten, Helge aka Deathprod (1971- ) Musiker och tonsättare. Medlem av bland annat Motorpsycho och Supersilent.
Streifenjunko. Fri improvisationsduo bestående av Espen Reinertsen, saxofon och Eivind Lønning, trumpet. Debutalbum 2009.
Sundfør, Susanne (1986-). Sångerska och låtskrivare.
Supersilent. Band bildat 1997 av Helge Sten, ljudmanipulation/ljudvirus, Ståle Storløkken, klaviatur, Jarle Vespestad, trummor och Arve Henriksen, trumpet.
Susanna and the Magical Orchestra. Duo bildad 2000 av Susanna Wallumrød, röst och Morten Qvenild, klaviatur.
Syvertsen, Tuva (1983- ). Folkmusiker, sångerska. Frontfigur i gruppen Valkyrien Allstars.
Torvund, Øyvind (1976- ). Tonsättare.
Tussefløyte. Norskt blockflöjtsliknande folkmusikinstrument.
Tveitt, Geirr (1908-1981). Tonsättare.
Valdresmarsj. Stycke av tonsättaren Johannes Hansen, 1904.
Valen, Fartein (1887-1952). Tonsättare.
Vigelandmausoleet. Museum på Slemdal i Oslo, uppfört av konstnären Emanuel Vigeland 1926. Senare bestämde han att det också skulle tjäna som hans gravkammare. Väggarna är täckta av den 800 m2 stora målningen Vita. Rummet saknar fönster och har en efterklang på runt 20 sekunder.
Wallumrød, Christian (1971-). Pianist och tonsättare.
Winderen, Jana (1965- ). Ljudkonstnär.
Världsmusikdagarna i Oslo 1990. ISCM World Music Days. http://www.iscm.org

Zotora. Artistnamnet för didgeridooutövaren Per Nygaard (1960-).
Økland, Nils (1961-). Violinist och tonsättare.

 

 

 


[1] Alla självmotsägelser, felaktigheter eller förbiseenden, här eller i huvudtexten, är artikelförfattarens.

 

No comments yet

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s